TESTAD: Kenwood My Pizzeria liknar ett UFO, men pizzorna är svåra att kritisera
Kenwoods billiga pizzaugn är ful, primitiv och tappar värme när locket öppnas. Men efter en månad och flera pizzor är resultatet svårt att inte tycka om.
Det finns köksmaskiner man gärna låter stå framme, eftersom de nästan fungerar som en del av inredningen. Kenwood My Pizzeria är inte en av dem.
Med sin runda form, stora hopfällbara ovandel, gråblå färg och lite klumpiga proportioner liknar den mest av allt något som kunde ha kommit från en amerikansk science fiction-film från 1950-talet. Den pryder inte direkt köksbordet, och därför är det första rådet ganska lågpraktiskt: Se till att ha ett skåp med plats för den när pizzafesten är slut.
Men utseendet är också det värsta jag har att säga om Kenwood My Pizzeria. För efter ungefär en månads användning och flera pizzor står en sak ganska klart: För 899 kronor är den lilla pizzaugnen förvånansvärt bra på det den framförallt är köpt för.
Artikeln fortsätter efter annonsen
400 grader gör en verklig skillnad
Problemet med att baka pizza i en vanlig ugn är sällan receptet. Det är temperaturen. En typisk köksugn toppar runt 250-275 grader, medan pizza mår mycket bättre vid betydligt högre temperaturer. Kenwood lovar upp till 400 grader i My Pizzeria, där en keramisk pizzasten på 30 centimeter får värme underifrån, medan ett värmeelement ovanför pizzan sörjer för övervärmen. Det märks på smaken.
Konstruktionen är enkel, med värmeelement i topp och botten (foto: iNPUT)
Botten får betydligt snabbare färg och struktur än i en vanlig köksugn, kanten häver sig fint, och osten och toppingen hinner tillagas innan degen blir torr och tråkig. Det är inte samma sak som att ha en professionell napolitansk pizzaugn stående i köket, men skillnaden jämfört med en pizza från en vanlig ugn är stor. Och viktigast av allt har resultaten varit konsekventa genom hela testperioden.
Snabbare pizza – men inte nödvändigtvis på tre minuter
Kenwood marknadsför My Pizzeria med pizza på omkring tre minuter. Det kan absolut gå att göra med rätt deg, temperatur och mängd fyllning, men det finns ingen anledning att stirra sig blind på stoppuret. Jag fann typiskt lite över tre minuter som en bra nivå.
Det intressanta är egentligen inte om pizzan tar tre eller fyra minuter. Det är att den blir markant bättre än vad de flesta vanliga köksugnar kan prestera – och ändå är klar på ganska få minuter. När stenen väl är varm är det därför också möjligt att skicka pizzor genom ugnen i ett ganska högt tempo.
Artikeln fortsätter efter annonsen
En märklig konstruktion
Däremot är själva konstruktionen inte utan problem. På en traditionell pizzaugn skjuter man in pizzan genom en relativt liten öppning framtill. På Kenwood måste hela den stora ovandelen lyftas upp som locket på ett våffeljärn. Därmed försvinner en ordentlig del av den varma luft man just har lagt tid och ström på att bygga upp.
Det är svårt att inte betrakta det som en grundläggande svaghet i designen. Problemet blir självklart mindre eftersom den tunga pizzastenen håller kvar mycket av värmen, och eftersom värmeelementen snabbt kommer i gång igen. Men när man gör flera pizzor efter varandra känns lösningen onödigt ineffektiv.
Fönstret är, sanningen att säga, inte till mycket nytta (foto: iNPUT)
Ironiskt nog har Kenwood faktiskt monterat ett fönster i locket, just så man kan kontrollera pizzan utan att öppna ugnen och släppa ut värmen. Det hjälper en aning under själva bakningen. Men pizzan måste ändå in och ut genom ett lock som öppnar praktiskt taget hela ugnsutrymmet.
Timern är i stort sett bara ett äggur
Manövreringen kunde däremot knappt vara enklare. Det finns två vridknappar. Den ena styr värmen, den andra tiden. Men man bör förstå vad den sistnämnda faktiskt gör. Timern är i grunden ett mekaniskt äggur som sitter fast på pizzaugnen. Den har ingen egentlig koppling till värmeelementen och stänger inte av ugnen när tiden har gått. Den säger bara: Ding.
Det är inte nödvändigtvis ett stort problem, men det känns primitivt. Särskilt eftersom man intuitivt förväntar sig att en timer på en elektrisk värmeapparat också styr apparaten. Det finns heller ingen display, ingen temperaturvisning, inga automatiska pizzaprogram eller andra elektroniska hjälpmedel. Man vrider på värmen, väntar och håller koll på pizzan.
Artikeln fortsätter efter annonsen
För 899 kronor kan jag faktiskt leva med det.
Lite övning gör stor skillnad
Den största inlärningskurvan handlar inte heller om själva ugnen. Den handlar om pizzan. Degen får inte vara för blöt, man ska inte överdriva med fyllning, och pizzan måste kunna glida från spaden och över på den mycket varma stenen utan att vika sig halvvägs. Det kräver några försök.
Kenwood levererar delade pizzaspadar i rostfritt stål med ugnen, och när tekniken väl sitter är det ganska rakt på sak.
Kenwood framhäver också att My Pizzeria kan användas till bland annat tunnbröd, quesadillas och andra småmål. Det kan den självklart. En apparat med en varm sten och värmeelement på båda sidor behöver tekniskt sett inte veta om den bakar pizza eller något annat. Men jag skulle inte köpa den av den anledningen.
Den tvådelade pizzaspaden kräver lite vana (foto: iNPUT)
Detta är först och främst en pizzaugn, och det är som pizzaugn den ger mening. Om du bara ibland gör pizza handlar det ändå om ytterligare en relativt stor köksapparat som ska förvaras någonstans. Gör du däremot regelbundet pizza själv blir kalkylen annorlunda.
Artikeln fortsätter efter annonsen
Enkel att rengöra – inom rimlighetens gränser
Den keramiska stenen kan tas ut, vilket gör underhållet enklare. Kenwood rekommenderar själv att stenen torkas av istället för att göras skinande ren efter varje omgång. Och man måste acceptera att en pizzasten kommer att se ut som en pizzasten. Tomatsås, ost, mjöl och olja sätter sina spår. Den ljusa stenen är inte ljusgrå och fin särskilt länge. Det är normalt och i sig inget problem.
Pizzastenen blir snabbt ful. Lev med det (foto: iNPUT)
De höga temperaturerna bränner dessutom bort mycket matrester, men spiller man ost eller fett kan det både bli rök och behövas lite extra rengöring efteråt. Däremot finns det varken komplicerade insatsdelar eller mekanismer som måste plockas isär.
Ett UFO jag ändå gärna tar fram igen
Kenwood My Pizzeria är på flera sätt en ganska primitiv produkt. Timern är i praktiken bara ett äggur. Det finns ingen exakt temperaturvisning. Hela locket måste lyftas för att få in pizzan, vilket släpper ut en massa värme. Och designen kommer knappast att säkra Kenwood en plats på Museum of Modern Art.
Men det är svårt att bli riktigt sur på den. Varje gång jag har tagit fram den från skåpet har slutresultatet blivit en god pizza. Och för 899 kronor är det svårt att begära mycket mer.
Den är billig nog för att man inte behöver vara pizzaentusiast på tävlingsnivå, men bra nog för att resultatet inte ska kännas som en kompromissprodukt.
Kenwood My Pizzeria är varken snygg eller avancerad, men den gör det viktigaste riktigt bra: Den gräddar förvånansvärt goda pizzor. För 1 349 kronor går de primitiva lösningarna att leva med, särskilt när resultatet så ofta sitter mitt i prick.
Styrkor
Bra pizzor för pengarna
Upp till 400 graders värme
Löstagbar pizzasten
Enkel att använda
Svagheter
Ingen exakt temperaturvisning
Locket släpper ut mycket värme när pizzan sätts in
Designen är minst sagt en smaksak
Poäng
72%
Tack för att du läser. Tyckte du att artikeln var värd att läsa? Ge den en gilla-markering så hjälper du andra läsare att hitta den. Levde den inte upp till dina förväntningar kan du också ge den en ogilla-markering. Tack för din bedömning.
