När diskussionen om framtidens flygbränsle kommer upp pekar strålkastarljuset ofta mot Sydeuropa, där gigantiska solparker och vindkraftsprojekt ska driva morgondagens e-fuel-anläggningar. Men den viktigaste ingrediensen i e-kerosen – koldioxid – finns på helt andra breddgrader.
En ny analys från Transport & Environment visar nämligen med stor tydlighet att Norden är Europas överlägset starkaste region när det gäller hållbar och tillgänglig biogen CO₂. Och utan den kommer Europa inte kunna producera de mängder syntetiskt flygbränsle som krävs för en klimatneutral luftfart.
Norden pekas ut som CO₂-supermakt
Analysen tecknar en rätt anmärkningsvärd bild: Finland och Sverige ligger i en klass för sig. I rapporten beskrivs länderna som “koncentrationspunkterna för hållbar, tillgänglig biogen CO₂ i Europa”. Finland har 24,3 miljoner ton per år, Sverige 21 miljoner ton – mer än något annat EU-land.
Förklaringen finns framför allt i den nordiska skogs-, pappers- och massaproduktionen, som enligt rapporten levererar CO₂-flöden med “stora volymer, måttlig koncentration och ingen säsongsvariation”. Det är en ovanligt gynnsam kombination för e-fuel-producenter: stabilt, förnybart och geografiskt samlat.
Som jämförelse står Danmark för runt en miljon ton. Skillnaden illustrerar hur ojämnt resurserna är fördelade – och hur central Norden faktiskt är.
CO₂-resurser i norr – fabriker i syd
Samtidigt uppstår ett tydligt paradoxproblem. Många av Europas e-fuel-projekt planeras nämligen långt från de nordiska CO₂-källorna. Rapporten konstaterar att “northern Europe has higher concentrations of biogenic CO₂ sources but fewer e-fuel production projects”. Flertalet anläggningar hamnar i Tyskland, Nederländerna, Spanien och Centraleuropa – just där CO₂-bristen är som störst.
Utmaningen förstärks av att Norden helt enkelt saknar den infrastruktur som krävs. Analysen visar att över 50 miljoner ton biogen CO₂ ligger mer än 100 kilometer från en planerad rörledning. Stora delar av inlandet i Sverige och Finland riskerar därmed att stå helt utan koppling till det europeiska CO₂-nätet.
I praktiken innebär det att Europas mest värdefulla CO₂-flöden är isolerade. Flygbränsleproduktionen kan alltså sakna råvara – trots att den finns i rågade mängder norr om Östersjön.
Om EU vill ta vara på det nordiska CO₂-guldet krävs nya rörledningar, järnvägskorridorer och öppna system där både lagring och e-fuel-produktion får tillgång till resurserna. Annars riskerar CO₂:n att lagras där rören råkar finnas – inte där bränslet behöver produceras.
FAKTA: Vad är framtidens flygbränsle – och hur görs det?
E-kerosen (även kallat e-fuel eller syntetiskt jetbränsle) väntas bli det viktigaste fossilfria flygbränslet framöver. Det kan användas i vanliga flygmotorer och släpper bara ut den CO₂ som tidigare fångades in vid produktionen – vilket gör det nästan klimatneutralt.
Så tillverkas det – i korthet:
- CO₂ fångas in från hållbara källor, exempelvis massabruk, biogasanläggningar eller direkt ur luften.
- Grönt väte produceras genom elektrolys, där el från vind eller sol delar vatten till väte och syre.
- CO₂ och väte kombineras i en kemisk process (oftast Fischer–Tropsch), som omvandlar dem till ett flytande bränsle.
- Bränslet raffineras tills det uppnår samma kvalitet som vanlig jetfuel.
Resultatet är ett bränsle som fungerar i alla dagens flygplan – men som kan produceras utan att tillföra ny koldioxid till atmosfären.